Som sagt kom jag i mål och halva släkten var där. Mamma säger i telefon till mig att jag bara tappade 7 placeringar, själv visste jag knappt i vilken del av resultatlistan mitt lag befann sig.

Stapplar iväg mot INOMHUSduschen (LYYYYYYYX!) på min onda häl/vad (allt nedanför knät gör ont ungefär...)

Allt går bra tills jag ska ta på mig vantarna och gå. Jag hittar bara min ena vante!!!

PANIK! Börjar i min förtvivlan slita upp hela min omsorgsfullt packade väska men nej inget där. Springer ut för att kolla om jag kan ha tappat den när jag tog av mig skorna men NEJ inte där heller!!!

Uppgivet går jag till tältet och sörjer min för evigt förlorade vante.

Men i tältet så ligger mig vante! Mycket lycklig tar jag på mig vanten och inser att jag måste tagit på mig ena vanten och sen bara gått i väg till duschen. Trött eller vad? var så upprörd att till och med bilden jag tog blev suddig...

Sen så gjorde vi mest ingenting till min pappa kom och sa:

Sagt och gjort, vi satte oss på en fullpackad buss. Malin och Sofie var jätteoroliga för att vi skulle köra fel eller inte komma fram eller något sånt. Men Jesper hade koll på allt, han måste varit där i förväg för att rekognoscera (ett nytt ord jag lärt mig *stolt*)

Men vi kom rätt och då tog vi den här vackra bilden (Sofie, slå mig inte för det här...) :

Vad konstig den var i nederkanten...

Mycket flummiga lade vi oss nere i någon slags Underground-cafeteria (coooolt...NOT). Alla blundar och jag somnar till en liten stund (skyller på att jag faktiskt var ganska sjuk) Men vaknar av att alla börjar klaga på hur tråkigt dom har.

Surar lite på dom för jag är jättetrött. hihi

Sen diskuterar jag och boysen (Jesper och Martin) förlossningar medan Sofie och Malin drar i väg och fyller på vattenflaskorna...

Sen så kommer det fler trötta orienterare så jag sjunker ner i någon slags dvala och dom andra sitter och nördar mobilspel.

Upp och på den lika överfulla bussen igen. Jag trillar inte trots att jag stod upp och hade en ENORM väska på ryggen och ett uruselt balanssinne. Man skulle ju tro att dansare har bra balans men icke!

Tittar på herrstarten och visst måste ni erkänna att det är något helt magiskt med det här?

Resten får ni höra en annan gång