Igår var jag uppe vid Tyrstugan på första gången på länge, länge.

MiniaTyrerna, som är nybörjarna i en massa olika åldrar, storlekar och humör har sin årliga avslutning, Sparvkalven.

Sparvkavlen är en kort stafett på 3 sträckor.

1,2 eller 3 miniaTyrer på sträcka 1

1 ungdom på sträcka 2

och slutligen en junior eller senior på sista sträckan.

Jag skulle springa sträcka 2 och stod i godan ro och strechade när jag såg att de första löparna började komma i mål. Då fick jag syn på en av mina första-sträckslöpare kutade mot växlingsområdet, så jag fick kasta mig fram till snöret och vifta med händerna för att han skulle få syn på mig.

Jag var helt oförberedd på att gå ut som 2a men jag sprang för allt vad tygen höll och växlade in på fjärdeplats. När jag kommer i mål rusar en medlem i mitt lag fram och klappa frenetiskt på min axel:

"Bra jobbat! Bra kämpat! Bra, bra, bra!"

Jag blev lite varm i hjärtat och fick fram ett, '"Bra du med" ,mellan andetagen.

Vi slutade på fjärdeplats och fick en NWT-gympapåse som pris.

I dag har jag träningsvärk...

En nostalgibild från ett kallt daladubbeln