Under påsk har jag, en hel del värmlänningar och en drös med norrmän sprungit  Tour de Värmland.

Sprang sprinten först och man kan väl säga att vara sjuk i två veckor och sedan springa sprint är inget jag rekomenderar...

Sen arrangerade Tyr tävling och då satt jag och Sofie i speakern och hjälpte pappa att prata, eller i alla fall hålla koll på vad han skulle prata om...

Sen var det jaktstart sista dagen och eftersom jag knappt sprungit eller samlat in poäng gick jag ut sist, passar mig bra, ingen stress över att bli i kappsprungen.

Springer iväg och till ettan går de fint men sen när jag är på väg till tvåan. då händer det, jag springer rakt in i en gran utan att hinna blunda eller värja mig så jag får dom taggiga barren rakt i ögat.

Jag trillar omkull och ligger där ett tag och tycker synd om mitt onda öga, sen springer jag vidare, blundande på ena ögat. Efter det får jag inget som helst flyt i orienteringen men jag tar mig i mål i alla fall.

I dag är mitt stackars öga ännu värre och tanten på 1 177 tyckte att jag skulle fixa tid på vårdcentralen så nu sitter jag med solglasögon inomhus och väntar på att deras telefontid ska börja och fasar över om jag kommer få springa 10mila med ögonlapp som en pirat?

Nej nu överdriver jag, troligvis gör dom ingenting och i värsta fall får jag en salva...